Fyrvaktarna

På Långö finns fortfarande alla de byggnader som uppfördes samtidigt som radiofyren under 1930-talet. All utrustning som installerades i maskinhuset, och de kraftiga elkraftverken med ackumulatorer som skulle driva dem, måste skötas och underhållas dygnet runt av fyrvaktare. Det innebar att det behövdes bostäder med tillhörande ekonomibyggnader för tre fyrvaktare, med rum även för eventuella familjer.

Ungefär mitt emellan maskinhuset och hamnen finns bostadshuset med tre ganska rymliga lägenheter. De två första åren fick fyrvaktarna dock bo med stockväggarna blottade både inomhus och utomhus.

De första fyrvaktarna som stationerades på Rödhamn var radiofyrvaktmästaren Erik Jansson från Föglö och radiofyrvaktarna Valter Finnerman från närbelägna Björkö och Volmar Karlsson från Signilskär utanför Eckerö. Erik Janssons fru Ingrid och sonen Svante bodde med honom i en av bostadshusets tre tjänstelägenheter. Volmar Karlsson, som ännu var ungkarl bodde för sig själv, medan Valter Finnermans fru Anni flyttade in något senare med den snart ett år gamla dottern Gunvor. Öns boende utgjorde i fortsättningen ett eget samhälle och blev snart en naturlig del av gemenskapen i Lemlands skärgård.

När radiofyren byggdes fanns fortfarande den gamla skärgårdskulturen kvar. Det bodde fiskare och kustskeppare på flera öar i närheten. Det hörde till att man hjälpte varandra vid höbärgning eller när någon större båt skulle dras upp eller sjösättas. Trots det begränsade betet på Rödhamn höll två av familjerna en gemensam ko som respektive delägare kunde mjölka varannan dag. Tidvis fanns det både gris och får, och en katt var en självskriven medlem i varje hushåll.

Den magra jorden räckte till några små uppodlade täppor. När förråden skulle fyllas på färdades de, liksom andra skärgårdsbor, regelbundet över havet till Sverige i båtar och handlade där, en tradition som fortsatte ända till färjetrafiken över Ålands hav inleddes 1959. Fyrfolket fiskade mycket. I synnerhet torskfisket med långrev var under långa perioder mycket rikt och gav goda fångster. Flera av fyrvaktarna var även mycket intresserade säljägare och sköt tidvis säl ute vid Sundskären och Lågskärs fyrland.

Under de följande 30 åren byttes personal ut, barn växte upp och olyckor drabbade de boende medan livet på Rödhamn följde samma strikta mallar som det alltid gjort ute på fyrplatser. En radiofyrvaktare var under sin tjänstgöringsperiod alltid bunden till fyren men kunde oftast bestämma arbetstakten själv. Så länge radiofyren fungerade oklanderligt var Sjöfartsstyrelsen nöjd och lade sig inte i arbetet i onödan.

Beslutet att fyren skulle läggas ned kom ganska oväntat för personalen. Efter 33 års tjänstgöring på Rödhamn stängde fyrmästare Volmar Karlsson av elströmmen till fyren klockan 24.00 på nyårsafton 1970/71. Det var en natt med dålig sikt men där ute i mörkret plöjde fartygen fram ledda av nya och effektivare vägvisare. Rödhamnsborna flyttade bort och det sista fyrvaktarsamhället på Åland upplöstes. De som levt på fyrlandet berättade om ett gott liv i sämja med varandra och i samspel med naturen.