Lotsväsendet

Den stora färdvägen mellan Sverige och Finland och vidare österut har sedan förhistorisk tid gått genom den åländska skärgården. Dagens farled in från Ålands hav, förbi Rödhamn och Ledsund och vidare österut förbi Degerby i Föglö stämmer väl överens med den huvudled trafiken följde under hundratals år, fram till 1600-talet. Under äldre tid gick fartygen helst inomskärs men navigationen genom det oöverskådliga gyttret av öar och skär var svår eller omöjlig om de inte fick hjälp med att hitta vägen av någon som kände till de lokala förhållandena.

Redan under tidig medeltid förekom ledsagare som lotsade främmande fartyg genom skärgården. Under Gustav Vasas och hans söners regeringstid växte kraven på säkra farleder där i synnerhet krigsfartyg och kronans transporter skulle kunna ta sig fram så tryggt som möjligt. I slutet av 1500-talet började skattefrihet beviljas åt de bönder som bodde längs med farlederna och var villiga att åta sig lotsningsuppdrag. Under 1600-talet antog lotsningsverksamheten fastare former och år 1667 infördes lotstvång, vilket innebar att de sjöfarande var förpliktade att anlita lots där sådan kunde fås. Först på 1720- talet infördes ett organiserat lotsväsen i Finland.

I början av 1600-talet fanns det bara två lotsuppassningsställen på Åland, Flisö och Sottunga. Under 1700-talet växte det fram en rad lotsstationer och 1785 fanns det 18 stycken spridda i den åländska skärgården. Efter att Sverige i 1808- 1809 års krig förlorade Finland och Åland till Ryssland gick den nya gränsen i Ålands hav och skapade nya restriktioner för sjöfarten. Något år efter fredsslutet upprättades Nyhamns lotsstation på Stora Båtskär vid infarten från Ålands hav och lotsstationen vid Ledsund flyttade 1818 till Rödhamn. Här kom lotsarna att vara verksamma fram till 1928.

Under 1800-talet tjänstgjorde mellan sex och tio personer på Rödhamn. År 1892 fanns där en äldre lots, yngre lotsar och lotslärlingar samt en fyrvaktare. År 1857 och 1903 uppfördes nya lotsstugor. Den första var rödmålad medan den senare målades vit med gröna knut- och foderbräden. Lotsarna var tvungna att bosätta sig så nära stationen att de från hemmet med långkikare kunde se om det signalerades i signalstången efter en extra lots. Vid lotsuppdraget använde lotsarna alltid egen båt som bogserades efter det lotsade fartyget och seglade efter slutfört uppdrag tillbaka till stationen.

Vid sidan av lotsningsarbetet var lotsarna skyldiga att tillverka remmare och sänken och placera ut dem i farlederna och underhålla de sjömärken som fanns inom deras område. Arbetsbelastningen varierade mycket beroende på årstiden och lotsarna fick också mycket tid för jakt och fiske. Arbetet gav en viss status och ekonomisk säkerhet även om lönen inte var hög. Lotsyrket gick i arv inom många familjer och det finns exempel på släkter där en stor del av männen arbetat inom lotsverket.

Den ökade motoriseringen av fartygen innebar att Rödhamns lotsuppassningsställe alltmer kom att förlora sin betydelse. När lotsarna fick motorer i båtarna i slutet av 1920-talet innebar det att de kunde förflytta sig betydligt snabbare än tidigare mellan hamnarna. När fartygen lotsades från Nyhamn till Degerby på Föglö kunde lotsarna snabbt återvända till lotsstationen och därmed blev Rödhamns uppassningsställe överflödigt och avvecklades.