Bomarsunds historia

Historien kring Bomarsunds fästning och den ryska militärens närvaro på Åland berättar om tiden då enorma krafter påverkade det åländska samhället.

Åland drogs in i ett internationellt sammanhang – socialt, kulturellt och ekonomiskt – när landskapet militariserades av en främmande stormakt. Vardagen ställdes på ända, men ålänningarna anpassade sig och lärde sig leva tillsammans med de ryska militärerna.

När världspolitiska händelser slog till med stor dramatik vändes allt på ett mycket oväntat sätt. Det här är berättelsen om hur det moderna Åland grundades.

Åland blir en del av Ryssland

Fram till 1809 låg Åland mitt i det svenska riket. Som följd av det Finska kriget (1808-1809) blev Finland och Åland ryskt och öarnas militärstrategiska betydelse uppenbar; Åland skulle bli det ryska imperiets västligaste utpost.

Rysslands ambitioner att stärka sin position som europeisk stormakt krävde expansion och Ålandsöarna sågs som en militär språngbräda mot Östersjön. Samtidigt skulle ett befäst Åland bidra till Sankt Petersburgs försvar. Åland var därför mycket relevant för Rysslands politiska och militära målsättningar.

Bygget av Bomarsunds fästning

Vid Bomarsund på fasta Ålands östra sida valde den ryska militären att bygga sin stora befästning. Den var planerad för en garnison på 5000 man och skulle bestyckas med 500 kanoner. Platsen valdes för att fungera som brohuvud, en fast punkt som kunde försvaras under ett anfall och förstärkas österifrån.

Placeringen dominerade alla inlopp till innanhavet Lumparn och på så vis skulle fästningen kontrollera den naturliga hamnen. Det var hamnen som skulle bli Bomarsunds hjärta. En anläggning för den ryska skärgårdsflottan som både skulle säkra den här delen av det ryska imperiet mot framtida anfall och skapa förutsättningar för Ryssland att dominera Östersjön.

Bygget började 1830 och pågick till 1854, men fästningen färdigställdes bara delvis. De ambitiösa planerna var svåra att genomföra i skärgården med sina långa transportsträckor och begränsade tillgång till resurser.

Det som stod klart var ändå imponerande med enorma två- och trevåningsbyggnader i tegel och fasader av åländska granitblock. Inuti fanns utrymmen för tusentals soldater, och för vissa fanns det även plats för familjemedlemmar.

Huvudfästet och tre försvarstorn färdigställdes, medan arbetet med livsmedelsmagasinet, sjukhuset och ett till försvarstorn påbörjades. År 1854 hamnade Ryssland i krig med Frankrike och Storbritannien, vilket satte stopp för allt byggarbete.

Militärens relation till ålänningarna

Den ryska närvaron hade stor inverkan i den åländska vardagen. Tusentals militärer inkvarterades i allmogens hushåll mellan 1809 och 1840 med både negativa och positiva konsekvenser. Antalet allvarliga brott ökade visserligen, men det skedde också giftemål mellan åländska kvinnor och ryska militärer med medföljande familjebildningar.

Den blivande staden Skarpans växte fram kring Bomarsunds fästning och lockade ålänningar till sig. Vissa för att arbeta och göra affärer medan andra sökte sig till det attraktiva och sociala livet.

Den monumentala arkitekturen skulle skapa en stadsmiljö som hade likheter med Sankt Petersburg eller Helsingfors och vara en gestaltning av det ryska imperiet på Åland. Det åländska samhället drogs in i ”den stora världen” oavsett om alla ålänningar tyckte om det eller inte.

Slaget 1854

Byggandet av Bomarsunds fästning drog med sig Åland in i den europeiska stormaktspolitiken. När kriget bröt ut mellan Ryssland och Frankrike/Storbritannien blev Östersjön en krigsskådeplats. Kustlinjen som tillhörde Ryssland blockerades av en enorm flotta som bestod av den tidens allra modernaste krigsfartyg.

Bomarsunds fästning anfölls av en styrka bestående av marina stridskrafter och marktrupper. Den halvfärdiga fästningen, som hade varit en byggplats i 22 år, föll efter bara tre och en halv dagars strid. Planerna på att Bomarsund skulle bli en mäktig fästning, en storslagen stad och Ålands mittpunkt krossades totalt och oåterkalleligt.

Den brittisk-franska flottans kunde genomföra anfallet mot Bomarsunds fästning tack vare ångdrivna fartyg. När Bomarsund planerades ansåg ryssarna att inloppet till Lumparn var för trång och svårnavigerad för större krigsfartyg från sydost. Men för ångdrivna fartyg som inte var beroende av vindarna var det inte ett problem.

Fartygen kunde behärska vattnen kring Åland och hindra att förstärkningar nådde den belägrade fästningen. De kunde dessutom transportera en fransk armé bestående av 10.000 soldater och landsätta dem närheten av fästningen. På det sättet omringades Bomarsunds fästning både på landsidan och till havs. Garnisonen hade inte en chans att försvara sig.

Konsekvenserna av fästningstiden

Ålandsöarna demilitariserades den 30 mars 1856 i Parisfreden som avslutade kriget. Garnisonen som tillfångatogs efter slaget 1854 återkom aldrig till Bomarsund. Befästningens monumentala byggnader, tillsammans med samhället Skarpans, byggdes aldrig upp igen. Perioden då Åland militariserades tog slut.

Demilitariseringen erbjöd istället ålänningar nya möjligheter. Efter den omfattande verksamhet som hade funnits i Bomarsund i över två decennier efterlämnade förstörelsen av fästningen ett vakuum. Mariehamns stad grundades 1861 som en direkt konsekvens av fästningens fall och får stå som symbol för det åländska samhällets nya möjligheter efter 1856 – en hamnstad som kopplar Åland till hela världen. I jämförelse var Bomarsund en garnisonsstad där allt gjordes på begäran av militären.

Under decennierna efter Bomarsunds fall började den åländska sjöfarten blomstra med nya och större fartyg som ersatte de som hade förstörts under krigsåren. En köpman från Nyslott i Finland, Nikolai Sittkoff, som började sin karriär i Bomarsund blev senare en av Mariehamns och Ålands mest framgångsrika och kända innevånare. När han dog år 1887 var han Ålands största redare med 16 fartyg.

Epilog

Ruinerna efter Bomarsunds fästning blev källa för byggmaterial. Många byggnader runt om på Åland fick fina stengrunder eller trappsteg av granitblock från Bomarsund. Materialet fraktades också betydligt längre bort: tegel och granitblock från Bomarsund återanvändes bland annat i bygget av Uspenskijkatedralen och Alexanderteatern i Helsingfors.