Signalsystemet

Under klart väder sände radiofyren ut signaler en gång var 30 minut så att fartygen kunde kontrollpejla fyren. En sändningsperiod omfattade sex minuter och var indelade i en tvåminuters- och en fyraminutersperiod. Under tvåminutersperioden sände man först ut fyrens anropningssignal som bestod av morsetecknen . – . (R) och . – (A) och sedan en sekvens av anrop och pejlstreck i både riktad och cirkulär sändning som fortsatte under den separata fyraminutersperioden.

Navigatören på ett fartyg som befann sig i farleden på väg mot Rödhamn tog emot den riktade radiosignalen antingen i hörlurar eller högtalare. Om fartyget låg i mitten av farleden så hördes en enda lång ton avbruten av korta signaler med låg tonhöjd. Om fartyget kom utanför farledens mittsektor förändrades den långa tonen och övergick i en morsesignal som talade om vilken sida i farleden man befanns sig på.

Den riktade radiosignalen koordinerades på ett smart sätt med radiosignalen från nautofonen. Genom att navigatören mätte hur många sekunder snabbare radiosignalen nådde fram än ljudsignalen, så kunde denne räkna ut hur långt det var kvar innan fartyget nådde radiofyren. Om inte avståndet kontrollerades fanns risken att fartyget körde rakt upp på Rödhamn.

Radiomasterna och antennerna med käppar i bergen.
Radiomasterna och antennerna med käppar i berget. Mellan käpparna löpte en lina av metall. Konstruktionen var ett jordnätssystem som fungerade som artificiell jordning.
​​​​Foto: Elin och Volmar Karlssons samling, Ålands Landskapsarkiv.