Skärgården under kriget

Under både första och andra världskriget byggdes stora fästningar i området runt Rödhamn trots att Åland sedan 1856 haft status som demilitariserat område. Den stora farleden från Ålands hav österut gjorde området särskilt intressant för militären.

Under åren 1916-1918 befäste den ryska militären både Herrön och Storklobb på vardera sidan av Ledsund för att kunna stoppa en eventuell fiende från att tränga fram vidare österut. När vinterkriget (1939-1940) bröt ut befäste den finska militären omedelbart både Herrön och Nyhamn med artilleriställningar och infarten från Ålands hav spärrades av med ett minbälte från Lilla Båtskär till Sundsskären. Efter fredsslutet 1940 måste alla de militära anläggningarna demoleras men så snart fortsättningskrigen (1941-1944) inletts befästes åter de tidigare forten och större och mera permanenta anläggningar anlades.

Under långa perioder av kriget gick en betydande del av fartygstrafiken till och från Finland genom den åländska skärgården och en ny farled norr om det åländska fastlandets inrättades för att undvika fara från de ryska ubåtarna. Fartygen gick i konvojtrafik över Ålands hav skyddade av eskortfartyg och sjöflygplan. Lotsarna från Nyhamn och Kobba klintar förflyttades och tjänstgjorde tidvis vid den nya farleden. I synnerhet under vinterkriget patrullerade ryskt militärflyg längs farlederna för att hitta anfallsmål eller att fälla minor i isrännan. Även under fortsättningskriget bombades fartyg i närheten av Herrön. Skärgårdsborna fick flera gånger uppleva hur de anfallande planen dånade fram strax över hustaken.

Skärgårdsbornas liv försvårades av bränslebrist och restriktioner för var de fick röra sig. Fisket gav goda fångster under hela krisperioden och efterfrågan på fisk var enorm i hela Finland. De sålde både färsk och nedsaltad strömming och torsk. Kvalitetskraven var inte höga så allting gick åt vid försäljning.

I samband med andra världskriget blev livet på Rödhamn dystrare. Under en tid fanns vaktpersonal stationerad i lotsstugan där betongkällaren fungerade som skyddsrum, men trots ständiga överflygningar av militärplan drabbades ön aldrig av något anfall. Hösten 1944 flydde befolkning från Estland över havet och flera båtar kom till Rödhamn. Vid flera tillfällen sköljdes omkomna flyktingars kroppar upp på holmarna i närheten.