Stenålder

ca 5500 - 1500 f.kr.

Under stenåldern såg inte landskapet på Åland ut som det gör idag. Länge har landet legat nedpressat under inlandsisen. När isarna drog sig tillbaka var Åland först helt täckt av vatten, sedan började landet resa sig ur havet. Denna process kallas för landhöjning, eller mer korrekt för strandlinjeförskjutning. De första människorna kom till Åland för 6000 år sedan, då landskapet endast bestod av några små öar. Orrdalsklint, Långbergen och den mellanliggande dalgången i Norra Saltvik är den största sammanhängande landmassan som först steg upp ur havet. Stenåldern är en lång tidsperiod och landet fortsatte höjas under hela perioden, vilket det gör än idag. Under stenåldern liknar miljön den vi ser idag i den åländska ytterskärgården. Forskarna tror att de första människorna tog sig hit från Åbolands skärgård i öst. Det var en lång resa som till stor del gick över öppet hav och avståndet till det finska fastlandet beräknas ha varit omkring etthundra kilometer. Människorna färdades förmodligen över havet i stockbåtar.

Stenåldern upptäcks på Åland

På Åland har det hittills påträffats närmare 50 boplatser från stenålder. Idag lokaliseras boplatserna långt upp på land men under stenåldern låg dessa platser nära strandlinjen. I början kom människorna till Åland under vissa säsonger när fisket var gynnsamt men så småningom blir vissa platser förmodligen mer permanenta boplatser.

År 1905 påträffas de första spåren av stenålder på Åland i byn Jettböle i Jomala. Innan dess var uppfattningen att det inte fanns någon stenålder i öriket. I Jettböle boplatsområde gräver arkeologer under ledning av Björn Cederhvarf ut ett stort område som varit bebott mellan 3550 och 2200 f.kr. Vid boplatsen kan vi följa hur människan anpassat sig efter landhöjningen och flyttat runt i landskapet när mer land blivit tillgänglig och förutsättningarna i miljön ändrats över tid.

Syntolkning: Ett gammalt fotografi i svartvitt taget i början av 1900-talet. Bilden visar en arkeologisk utgrävning av Jettböle stenåldersboplats. Utgrävningen har skapat större en grop i sanden som är cirka 1 meter djup. Fyra personer sitter och står i gropen, varav tre är äldre män och en är en yngre pojke. Alla bär mössor med skärm framtill och har smutsiga kläder. De arbetar som grovgrävare. På sanden ligger flera vita pappersark och grävverktyg. Närmast i bild har de grävt fram en människoskelett. Skelettet ligger visar att personen har legat på sidan med uppdragna knän. Bredvid skelettet är ett måttband utplacerat. — Syntolkning: Ett gammalt fotografi i svartvitt taget i början av 1900-talet. Bilden visar en arkeologisk utgrävning av Jettböle stenåldersboplats. Utgrävningen har skapat större en grop i sanden som är cirka 1 meter djup. Fyra personer sitter och står i gropen, varav tre är äldre män och en är en yngre pojke. Alla bär mössor med skärm framtill och har smutsiga kläder. De arbetar som grovgrävare. På sanden ligger flera vita pappersark och grävverktyg. Närmast i bild har de grävt fram en människoskelett. Skelettet visar att personen har legat på sidan med uppdragna knän. Bredvid skelettet är ett måttband utplacerat. (Foto: Museiverket)

I museibutiken vid Åland museum finns publikationen Gentlemannen och lergudarna som berättare mer om Björn Cederhvarfs utgrävningar på boplatsen. Du finner även information om grävningarna och forskning de gett under senaste hundra åren här.

Vad finns kvar?

När arkeologer gräver ut platserna där stenåldersmänniskorna levde finns bara vissa rester kvar efter människorna som en gång levde på platsen. Organiskt material såsom trä, skinn eller näver bryts ned. Dessa material återfinns bara under särskilda förhållanden, till exempel i våtmarker. Vi måste också komma ihåg att människorna själva kan ha städat platsen noga när de valt att flytta vidare. Det material som arkeologerna ofta finner vid stenåldersboplatser utgörs av ben, keramik, och verktyg av sten. Förutom verktyg och bruksföremål kan man ibland finna stenlagda golv efter hyddkonstruktioner. Själva hyddan kan ha varit uppbyggd av slanor övertäckta med exempelvis sälskinn och ris.

Eftersom läder och skinn bryts ned snabbt vet vi inte hur människornas kläder såg ut. På flera boplatser har det dock hittat djurtänder från säl och kor med ett borrat hål i. De tolkas ha varit smycken eller dekorationer som satts fast på kläderna.

Livet på stenåldern

På stenålder levde människorna på Åland av jakt och fiske. Vid utgrävningar av stenåldersboplatser hittas ofta stora mängder sälben och vi vet att människorna jagade både gråsäl, vikare och grönlandssäl. Det jagades även småvilt och sjöfågel. Några större däggdjur fanns ännu inte på Åland. Förmodligen var den viktigaste födan under stenåldern fisk. Fiskben är dock små och svåra att upptäcka och de syns därför inte alltid lika tydligt i fyndmaterialet som ben av större djur. Utöver jakt och fiske samlades förmodligen bär och fröer in, där brända hasselnötsskal är vanligt förekommande i fyndmaterialet.

Under de senaste delarna av stenåldern finns det vissa indikationer på att människorna började odla, om än i liten skala. På boplatsen Glamilders i Saltvik har det påträffats förkolnade fröer av naket korn i fyndmaterialet. Odlingen tros ha skett i liten skala, eventuellt inriktat till särskilda tillfällen, men den huvudsakliga födan bör fortsatt ha kommit från jakt och fiske.

Syntolkning: En keramikskärva av ett kärl från stenåldern. Biten har tre oregelbundna sidor där skärvan har gått sönder och den fjärde sidan är en del av kärlets mynning. Skärvan är dekorerad sju parallella rader av intryck mönster som går horisontellt över skärvan. Det intryckta mönstret påminner om snören. Från den nedersta raden sträcker sig sneda parallella linjer nedåt i flera rader. De ser ut att vara inristade i leran. Skärvan har flera små sprickor som sträcker sig över ytan fyllda med svart sot. Skärvans yta är flammig på grund av bränningen och spår av små grus och stenar syns. — Syntolkning: Ett fotografi på en keramikskärva av ett kärl från stenåldern. Biten har tre oregelbundna sidor där skärvan har gått sönder och den fjärde sidan är en del av kärlets mynning. Skärvan är dekorerad med sju parallella rader av intryck mönster som går horisontellt över skärvan. Det intryckta mönstret påminner om snören. Från den nedersta raden sträcker sig sneda parallella linjer nedåt i flera rader. De ser ut att vara inristade i leran. Skärvan har flera små sprickor som sträcker sig över ytan fyllda med svart sot. Skärvans yta är flammig på grund av bränningen och spår av små gruskorn och stenar syns.

På stenåldersboplatser påträffar arkeologerna ofta stora mängder skärvor av keramik. I många fall går det till och med att pussla ihop bitarna så det kan gå att få en uppfattning om hur kärlets form och storlek såg ut. Keramiken är ofta rikligt och fantasifullt dekorerad med stor variation av mönster skapade med olika tekniker och hjälpmedel. Stilarna, formen och dekorationen på kärlen förändras över tid och därför kan keramiken vara ett hjälpmedel för att datera boplatser.

Syntolkning: Ett fotografi på en bit bränd lera som har ett fingeravtryck bevarat. Fingeravtrycket visar de bågar som finns på fingerspetsen. — Syntolkning: Ett fotografi på en bit bränd lera som har ett mänskligt fingeravtryck bevarat intryckt i leran.

Vissa fynd gör att vi kommer extra nära stenåldersmänniskorna. På bilden ovan syns en bit bränd lera med ett tydligt fingeravtryck bevarat. När hantverkaren tummat den blöta leran för att forma kärlet har den oavsiktligt eller avsiktligt lämnat kvar sitt fingeravtryck.

Syntolkning: Ett fotografi av en lerfigurin av bränd lera. Bilden visar huvudet och ansiktet på figurinen. Formen på huvudet och ansiktet är runt. Mitt i ansiktet finns en liten näsformad upphöjning som delvis är skadad. På båda sidor om näsan finns två ögon. Ögonen är små runda cirklar med intryckt punkt i mitten. Ansiktet är dekorerat med flera linjer skapade av små intryckta punkter efter varandra. Under näsan, mot ansiktets nedre del, finns tre sådana linjer. På sidan och ovanför ögonen, utmed hela ytan, finns flera grupperingar av samma typ av linjer med intryckta små hål. De skapar ett mönster.

På Åland har det påträffats ett stort antal lerfiguriner av bränd lera, så kallade leridoler. De första dök upp redan år 1906 vid utgrävningen av Jettböle boplats. Figurinerna tolkades i början som avbildningar av människor. De har ansikten med ögon, näsa och ibland mun. Kropparna är oftast spolformade men kan ha antydan till fötter och bröst. En del är dekorerade med geometriska mönster som skulle kunna tolkas som kläder eller tatueringar. Nya tolkningar har föreslagit att lerfigurinerna kanske inte alltid representerar människor. De spolformade kropparna liknar ofta sälar och kanske är figurerna sälmänniskor, en blandning mellan människa och säl. Vad tror du?