Professor Jorpes

Professor Erik Jorpes med fru Ida gästar Åland i oktober 1961. Med på besöket till Bomarsund var bankdirektör Jan Sundberg, till vänster i bild.

Fiskarsonen Johan Erik Jorpes, född Johansson, (1894–1973) från Kökar var en åländsk medicinsk forskare. Enbart hans tidigt upptäckta läshuvud innebar ett annat liv än det som fattig fiskare. Han studerade medicin vid Helsingfors universitet och i 20-årsåldern blev han kommunist och deltog i det finska inbördeskriget på den röda sidan.

När den röda sidan förlorade flydde Jorpes till Sovjetunionen, där han bland annat sensommaren 1918 var med om att grunda Finlands kommunistiska parti. Men han upptäckte ganska snart att Sovjetunionen inte alls var ett socialistiskt paradis. De politiska samtalen i Moskva efter revolutionen upplevde han som mycket retorik och ingen ambition om att förbättra förhållanden för alla. Detta ledde till att han till fots flydde från Petrograd till Viborg och därifrån till Åbo. Han smugglades sedan vidare till Kökar och därifrån till Vaxholm. Där fotvandrade han till Stockholm, med studiebetyget som enda bagage.

När han anlände till Sverige kallade han sig för en politisk flykting eftersom han - enligt egen uppgift - hade en dödsdom hängande över sig i Finland. Detta kan låta lite märkligt då han under inbördeskriget enbart var verksam hos den röda sidan inom sanitetsväsendet och som tolk. Det är obekräftat om han verkligen personligen fick lova den svenska statsministern Hjalmar Branting att ge upp all politisk aktivitet, men efter flytten till Sverige höll sig Erik Jorpes enbart till sin forskning.

I Sverige blev han medicine kandidat 1922 och - efter vissa svårigheter - svensk medborgare 1923 och avlade läkarexamen 1925. Men redan 1920 började han arbeta hos Einar Hammarsten, laborator i kemi och farmakologi. Mellan 1923 och 1927 var han amanuens i kemi och utförde noggranna kemiska analyser av nukleinsyrorna vilket blev underlaget för en doktorsavhandling om nukleinsyror som han försvarade 1928 vid Karolinska institutet. Han efterträdde samma år Hammarsten som laborator när denne blev professor. Jorpes var professor i medicinsk kemi vid Karolinska institutet 1947–1963.

Jorpes studerade som nydisputerad med ett Rockefeller-stipendium under 1930-talet heparinets struktur och dess roll i koagulationsprocessen vid Rockefeller Institute i New York och publicerade sina banbrytande rön på området 1935. Han blev den förste att framställa kemiskt rent heparin, en förutsättning för utnyttjandet av substansen för blödningskontroll vid operationer och som läkemedel mot blodproppssjukdomar. Jorpes blev därigenom upphovsmannen bakom utnyttjandet av heparin som läkemedel mot blodproppssjukdomar. Det svenska läkemedelsföretaget Vitrum lanserade 1936 heparin som läkemedel för intravenöst bruk baserat på hans upptäckter, ofta beskrivet som den svenska läkemedelsindustrins första originalpreparat. Fram till denna tidpunkt hade man bara tillverkat produkter på licens från den tyska läkemedelsindustrin.

Jorpes bildade på 1940-talet ett framgångsrikt partnerskap med professorn i thoraxkirurgi på Karolinska institutet, Clarence Crafoord, som utförde världens första framgångsrika operation på ett slående människohjärta 1943. Heparinet minskade risken för postoperativa blodproppar och ökade överlevnadschanserna betydligt.

Vid sidan av heparin arbetade Jorpes också med insulin. Forskningen i kombination med hans kontakter i läkemedelsindustrin och kunskap om industriella processer gjorde honom särskild lämpad att under andra världskriget, på svenska statens uppdrag, göra Sverige självförsörjande på insulin. Som en av många paradoxer i hans liv blev kommunisten Erik Jorpes i kraft av sina läkemedelspatent med tiden också miljonär, pengar han i sin tur plöjde ned i egen och andras forskning.

Jorpes invaldes 1945 som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han tilldelades 1950 KTH:s stora pris och var hedersdoktor vid Åbo Akademi. Han publicerade också flera biografiska och kemihistoriska skrifter om Jöns Jacob Berzelius.

Erik Jorpes var gift från 1930 med Ida Elvira Ståhl (1896–1976) och de fick två barn.