Kanoner är fästningens tänder!
Bomarsunds fästnings design baserades på en försvarsstrategi som utvecklades i Frankrike i slutet av 1700-talet. Fördelen jämfört med tidigare strategier var att kanoner kunde placeras i specialbyggda anläggningar med flera våningar (två, tre och även fyra). Kanonbesättningen skyddades inne i byggnaden och antalet kanoner som kunde riktas mot fienden från en viss del av fästningen kunde fördubblas, tredubblas eller till och med fyrdubblas. Fienden på marken kunde däremot rada upp sina kanoner i bara ett plan, och oftast utan tillräckligt skydd. I kanonduellen som följde fick försvararen fördelen. Det var principen, åtminstone.
I Bomarsunds fall var det en kombinerad styrka av marktrupper och krigsfartyg som anföll fästningen sommaren 1854. Fartygen erbjöd ett visst skydd för kanonbesättningen och kanoner i flera våningar. Det blev ”wooden walls against stone walls” – dvs fartygens träskrov mot fästningens stenmurar. Sedan Napoleonkrigens slut hade diskussionen pågått i militära kretsar om vilken som hade fördelen – nu kunde teorierna testas i fält!
Tvivla inte, när Bomarsunds fästning planerades mot slutet av 1820-talet var den toppmodern. Liknande befästningar byggdes runt om i världen från och med början av 1800-talet. Det var först under Krimkriget (1853–1856) som militärstrategerna fick bevis att den här typen av fästning inte kunde stå upp mot dagens artilleri, bevis som bekräftades under det amerikanska inbördeskriget (1861–1865).
Bomarsunds huvudfäste byggdes med två våningar (1832–1843) och kunde montera 115 kanoner, medan försvarstornen som byggdes (1842–1852) kunde montera som mest 41 kanoner monterade i tre våningar. Det måste påpekas att Bomarsunds försvarsanläggningar aldrig var utrustade med det maximala antalet kanoner. Inte heller fanns tillräckliga soldater att bemanna ett så stort antal kanoner. Faktum är att de försvarstorn som färdigställdes var obebodda förutom ett fåtal vakter. I en ögonvittnesskildring från sommaren 1854 beskriver stabskapten Emil Mélart hur Notvikstornet emottogs, och att tornet var bestyckat med 18 kanoner. Hur det gick till vid Notvikstornet får vi återkomma till i ett kommande inlägg.
Bomarsunds fästning som färdigbyggd skulle ha bestyckats med över 500 kanoner. Principen som hela försvarsstrategin byggde på var att befästningens enskilda anläggningar kunde försvara varandra med stödeld. Till exempel, i augusti 1854 när britterna byggde ett sandsäcksbatteri på Notviksbergen (som de sedan använde för att beskjuta Notvikstornet) kunde försvararna rikta eld mot det från två platser (Notvikstornet och Brännklintstornet). Om befästningen hade varit färdigbyggd kunde försvararnas eld ha riktats mot batteriet från minst fyra platser, inklusive Torn D på Djävulsberget, som dominerade hela området. Det hade gjort det svårt, om inte omöjligt, för britterna att bygga sitt batteri.
Kanonerna som fanns i Bomarsunds fästning på sommaren 1854 var blandade – vissa hade gjutits i slutet av 1700-talet och var därmed över 50 år gamla, och andra togs från gamla fartyg som skrotades. Flera ögonvittnesskildringar berättar att ett antal kanonrör låg på huvudfästets borggård, oanvända på grund av att lavetter saknades. Och Mélart påstår att krutet till kanonerna var fuktigt vilket gjorde att kanonerna inte var effektiva, och av allt att döma var kanonbesättningarna otränade.
Bilden vi får av Bomarsunds fästning är av en toppmodern anläggning som byggdes långsamt, bestyckades med gamla och ineffektiva kanoner och bemannades av alldeles för få och dåligt tränade soldater. Bomarsunds svaghet var inte själva designen, det var oförmågan att genomföra visionen. Kanske var visionen för grandios för den tiden och, till slut, behovet av en så pass stor flottbas på Åland inte kunde motivera de enorma summorna som investeringen krävde.
Belägringen av Bomarsunds fästning handlade inte bara om att fartygens ”wooden walls” kunde slå ner fästningens ”stone walls” – det fanns många flera faktorer, kanske den största om ryssarna faktiskt trodde på Bomarsunds fästning.
Bilder
De två diagram som visas härintill är ett försök att grafiskt beskriva försvarsprincipen som låg bakom planeringen av Bomarsunds fästning. De röda sträckorna ger en indikation av antalet kanoner som kunde riktas mot fienden samt kanonernas räckvidd. Klicka på bilden för att förstora den.
En fästningskanon tagen från Bomarsund sommaren 1854, enligt en artikel i tidningen Illustrated London News.
Graham Robins, graham.robins@regeringen.ax
