Lumparlands kyrka
Lumparlands kyrka, S:t Andreas, är helgad åt Andreas, Jesu lärjunge och bror till Petrus. Den är äldst av de tre träkyrkorna på Åland och omnämns första gången i historien år 1544 och då som ett kapell. Då skulle Gustav Vasa ha fört bort en kyrkklocka från Lumparlands kyrka och den användes troligen senare som vällingklocka på Kastelholms slott. Den första kyrkan skulle enligt källorna ha stått nedanför kullen vid Kapellviken, väster om den nuvarande kyrkan. Under stora ofreden (1714–1721) brändes den, eller en annan ännu tidigare kyrkbyggnad, ner av de ryska soldaterna. Lumparland blev skövlat och befolkningen tvingades fly. Den nuvarande kyrkan byggdes på 1700-talet och är den tredje kyrkan på den platsen. Sin nuvarande planlösning erhöll kapellet 1812. Klockstapeln var ursprungligen fristående, men fogades troligen samman med långhuset 1746. Ursprungligen var kyrkan rödmålad, sedan målades den om och var under några decennier gul. Sedan slutet av 1800-talet är den vitmålad. Vindflöjeln från 1745 fanns tidigare på tornet, men i början av 1800-talet flyttades den till kortaket. År 1960 restaurerades kyrkan och då ersattes plåttaket med ett spåntak. Inne i kyrkan utgör den stora altartavlan det främsta blickfånget. På norra väggen hänger den gamla altartavlan, daterad till 1736. Ljuskronorna i kyrkan är från 1700-talet och läktarskrankets målningar är från 1760-talet. Predikstolen är från år 1842. Den äldsta mässkruden på Åland finns i Lumparlands kyrka och den är daterad till 1665. Fram till och med 1970 utgjorde Lumparland en egen församling. Innan dess bildade Lumparland kapell under Lemlands församling. År 1971 gick Lemlands och Lumparlands församlingar samman och församlingen var den första på Åland som fick en kvinnlig kyrkoherde 1988.